Im Back!
Idag hände det, dagen då Westcoast/Testocoast blev infiltrerat av deras stora ärkerival Sportlife. Såg i kassan en liten grabb på 7 vårar med en ljusblå t-shirt på sig som det stod Sportlife på. Självklart hade han brallor på sig också men det var t-shirten som väckte min uppmärksamhet.
Sedan vi började med ett nytt träningsschema för 4 veckor sedan som i princip går ut på att man ska klara max 6 reps men inte mindre än 4, så har mina handleder pressats för hårt helt enkelt och efter två veckor så var dom överansträngda och jag kunde knappt lyfta något pga smärtan. Så jag fick ta ett par veckor av och bara köra ben och magpass för andra muskelgrupper kräver att mina handleder är intakta!
Dem kändes mycket bättre idag men jag kände ju längre passet gick och ju mer vikter jag latja runt med att dom fortfarande inte var bra, detta gör mig frustrerad då jag känner att nu när jag väl har suget kvar för att gymma då vill jag också kunna göra det så mycket som möjligt. Annars så är jag säker på att ge det sex månader till då får jag släpa mig till gymmet för att jag tappat suget.
Det är tre saker på listan som jag filosoferar mycket på just nu, ikväll. Det är en tjej, en gitarr, och en fest. Vi börjar bakifrån som bögarna skulle sagt. Imorgon börjar verkligen student firandet på riktigt och jag har länge varit med gruppen "STUDENTFEST på Mortens" på facebook. Men får höra ifrån ett par stycken att dom ska till trägårn ändå, tydligen är det billigare där på måndagar. Jag sitter nu som om jag vore kluven men 95% av mina kompisar ska till Mortens som det ser ut nu så det är egentligen inget att fundera på.
Jag har blivit erbjuden att köpa en gitarr av värdsklass, med två av världens största gitarristers autografer på. En av autograferna fick jag bevittna själv när han skrev den och jag blev bara ännu mera sugen på att köpa gitarren. Jag känner bara just nu att denna ska bli min om jag så ska sälja hälften av mina fonder för att kunna klara mig några månader tills jag får jobb.
Det var väldigt längesen vi först träffades, det enda som kom ut ur den kvällen var att hon var en tjej med energi och självsäkerhet och att hon kunde sjunga det tvekade hon inte på att visa på en fest hos Max på fasseröd. Jag och Rosen är nästan alltid på samma fest och då fick jag självklart ett nytt namn av henne för att hon ska kunna komma ihåg mitt namn lättare så jag fick heta "Carro". Det spelar ingen roll hur mycket hon vänder och vrider det, ett tjejnamn till en kille är ingen komplimang. Ända sedan dess har jag tänkt på att sitta med minst 30cm mellan knäna, prata så mörkt som möjligt och stå upp när jag kissar. Förutom det så hände inget mer, som alltid i dagens samhälle så fick jag en vännskapsförfrågan på facebook och godkände den vi sågs eller hörde av varandra igen.
Men cirka 4 veckor sedan hade idolbruden en konsert på skolan, det var hennes projektarbete, och just där var denna tjejen med, och hon gjorde också det bästa framträdandet på hela konserten, där hon sjöng Livin on a prayer. Det var helt otroligt bra, fan va jag rös. Bon Jovi kan dra något gammalt över sig säger jag bara.
Gick fram till henne efter showen och berömde henne, det var jag tvungen att göra när hon sjöng så håret reste sig. Vi började snacka mer och mer, utbytte mobilnummer. Helt plötsligt skrev vi dagligen på facebook och smsade. Delade med oss om allt mellan himmel och jord, vi har otroligt mycket gemmensamt.
Jag kände hur tjejen växte i mina ögon, ingen är perfekt och inte minst hon, men hon har dom egenskaperna som jag faller för. Spontan, rolig och självsäker och snäll.
Nu till det stora problemet, är att hon har haft samma jävla sletna pojkvän sedan hon sa sitt första ord i livet. Han verkar inte vara någon speciell grabb men har man haft samma kille halva livet så klart att det finns något hos honom som hon faller för. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, jag tror inte att jag kommer nöja mig med att bara vara vän med henne, men kommer nog aldrig kunna vara mer heller. Det är hos henne mina tankar har legat den senaste veckan, det har varit kul men ändå tufft jag visste hur detta skulle sluta.
Vi har haft en otroligt go vecka nu jag och hon när hennes pojkvän va utomlands. Men nu är det tillbaka till verkligheten, dags att sakta men säkert, ta ett steg bakåt och gå tillbaka till vänner en fest ett år tillbaka.
Jag Carro, hon en go tjej.
Sedan vi började med ett nytt träningsschema för 4 veckor sedan som i princip går ut på att man ska klara max 6 reps men inte mindre än 4, så har mina handleder pressats för hårt helt enkelt och efter två veckor så var dom överansträngda och jag kunde knappt lyfta något pga smärtan. Så jag fick ta ett par veckor av och bara köra ben och magpass för andra muskelgrupper kräver att mina handleder är intakta!
Dem kändes mycket bättre idag men jag kände ju längre passet gick och ju mer vikter jag latja runt med att dom fortfarande inte var bra, detta gör mig frustrerad då jag känner att nu när jag väl har suget kvar för att gymma då vill jag också kunna göra det så mycket som möjligt. Annars så är jag säker på att ge det sex månader till då får jag släpa mig till gymmet för att jag tappat suget.
Det är tre saker på listan som jag filosoferar mycket på just nu, ikväll. Det är en tjej, en gitarr, och en fest. Vi börjar bakifrån som bögarna skulle sagt. Imorgon börjar verkligen student firandet på riktigt och jag har länge varit med gruppen "STUDENTFEST på Mortens" på facebook. Men får höra ifrån ett par stycken att dom ska till trägårn ändå, tydligen är det billigare där på måndagar. Jag sitter nu som om jag vore kluven men 95% av mina kompisar ska till Mortens som det ser ut nu så det är egentligen inget att fundera på.
Jag har blivit erbjuden att köpa en gitarr av värdsklass, med två av världens största gitarristers autografer på. En av autograferna fick jag bevittna själv när han skrev den och jag blev bara ännu mera sugen på att köpa gitarren. Jag känner bara just nu att denna ska bli min om jag så ska sälja hälften av mina fonder för att kunna klara mig några månader tills jag får jobb.
Det var väldigt längesen vi först träffades, det enda som kom ut ur den kvällen var att hon var en tjej med energi och självsäkerhet och att hon kunde sjunga det tvekade hon inte på att visa på en fest hos Max på fasseröd. Jag och Rosen är nästan alltid på samma fest och då fick jag självklart ett nytt namn av henne för att hon ska kunna komma ihåg mitt namn lättare så jag fick heta "Carro". Det spelar ingen roll hur mycket hon vänder och vrider det, ett tjejnamn till en kille är ingen komplimang. Ända sedan dess har jag tänkt på att sitta med minst 30cm mellan knäna, prata så mörkt som möjligt och stå upp när jag kissar. Förutom det så hände inget mer, som alltid i dagens samhälle så fick jag en vännskapsförfrågan på facebook och godkände den vi sågs eller hörde av varandra igen.
Men cirka 4 veckor sedan hade idolbruden en konsert på skolan, det var hennes projektarbete, och just där var denna tjejen med, och hon gjorde också det bästa framträdandet på hela konserten, där hon sjöng Livin on a prayer. Det var helt otroligt bra, fan va jag rös. Bon Jovi kan dra något gammalt över sig säger jag bara.
Gick fram till henne efter showen och berömde henne, det var jag tvungen att göra när hon sjöng så håret reste sig. Vi började snacka mer och mer, utbytte mobilnummer. Helt plötsligt skrev vi dagligen på facebook och smsade. Delade med oss om allt mellan himmel och jord, vi har otroligt mycket gemmensamt.
Jag kände hur tjejen växte i mina ögon, ingen är perfekt och inte minst hon, men hon har dom egenskaperna som jag faller för. Spontan, rolig och självsäker och snäll.
Nu till det stora problemet, är att hon har haft samma jävla sletna pojkvän sedan hon sa sitt första ord i livet. Han verkar inte vara någon speciell grabb men har man haft samma kille halva livet så klart att det finns något hos honom som hon faller för. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra nu, jag tror inte att jag kommer nöja mig med att bara vara vän med henne, men kommer nog aldrig kunna vara mer heller. Det är hos henne mina tankar har legat den senaste veckan, det har varit kul men ändå tufft jag visste hur detta skulle sluta.
Vi har haft en otroligt go vecka nu jag och hon när hennes pojkvän va utomlands. Men nu är det tillbaka till verkligheten, dags att sakta men säkert, ta ett steg bakåt och gå tillbaka till vänner en fest ett år tillbaka.
Jag Carro, hon en go tjej.
Kommentarer
Trackback